Tänkte vara lite personlig och skriva hur jag och min make resonerar kring egentid när vi har 3 små barn (1, 3 och snart 5 år). Redan innan vi gifte oss och flyttade ihop så visste vi att hobbyn/egentid kan ställa till med mycket osämja i ett förhållande. Klokt nog så varnade (främst min pappa) oss från att vända oss mot oss själva och fundera på saken med endast egoistiska banor. Nej, isället bestämde vi gemensamt att vi aldrig skulle ha en hobby som den andre inte stöttade. Aldrig något som missgynnade familjen (vi önskade stor familj redan från början).

 

Ibland har vi fått höjda ögonbryn när en av oss har blankt sagt att "det vill inte jag att du gör".

För oss är det helt normalt. Vi är beredda att tumma på oss själva och våra intressen för den andres skull. Jag behöver tänka ännu mer på vad andra behöver. Inte fastna i vad JAGJAGJAG behöver.

Tror de flesta människor behöver jobba på just den punkten?

 

 

 

Så om: Jag önskar en tjejkväll och missar läggningen av barnen och spenderar dessutom en hel del pengar på att bjuda på mat mm (vi har helt delad ekonomi).

 

Steg 1. Kollar alltid med Tom först vad han tycker. Bli inte sur eller besviken (jobbar på detta) om han säger nej, just denna gång.

 

Hur gynnar en tjejkväll oss som familj?

Jag blir gladare och nöjdare mamma om jag får ta en paus och tänka på annat emellanåt. Lever hela veckan innan och efter på en sånhär sak. Tack Tom <3

 

 

 

Tex träning är det mer eller mindre obegränsad tillgång på för båda. Bara man hittar en tid som passar alla i familjen. Boostar både energinivå och hälsostatus!!

 

Fråga gärna om ni är mer nyfikna. Hittills har det fungerat toppenbra. Jag har fått hålla tillbaka min sociala sida spec på helgkvällar. Är hemma nu i större utsträckning eller iväg alla tillsammans. Tom har backat på en hel del datorspelande och sport på TV-tittande. Vi har bra balans för att båda har villigt gett upp saker som skapat obalans. Mår vi bra som par så kommer automatiskt barnen må bra!

 

/Maria